Fotograf Birgitta Holm
En upplevelse över de vanliga
Sista dagen fick jag ett erbjudande att vara ensam 14 timmar i ett gömsle. Efter att ha gått igenom ett antal scenarier i mitt inre – tackade jag ja. Men vad då! Vågar man inget – så händer inget.
Kändes lite läskigt när jag boade in mig i det 1 x 2 meter stora gömslet. Konstaterade att det fanns ett hål i taket och ett längst ner i hörnet. Aha! Där sitter en kamin när det är riktigt kallt.
Hade utkik på 3 sidor – inte dåligt. Riggade upp två kameror med möjlighet att enkelt flytta den ena. Satt bekvämt och tittade ut – än åt det ena hållet och än åt det andra – och uppdaterade kamerorna allt eftersom det blev mörkare.
Det var lite problem när man skulle titta genom kameran. Det fanns bara en höjd på brädan som kameran satt fast i och en höjd på stolen. Kroppen fick anpassa sig efter de två fasta punkterna. Därför satt jag dubbelvikt, ömsom i framåtläge och ömsom i sidoläge. Men det gick bra det med. Tiden bara rinner iväg. Det finns så mycket att iaktta. T ex när ljuset förändrar sig och hela tiden ger nya fotomotiv. Djuren kommer och går. Fåglarna håller utkik och är de första att tala om för oss fotografer att något är på gång.
Fotograf Birgitta Holm
Denna natt hällde regnet ner. Gömslena ligger på en myr, men inomhus är det torrt och fint. Tyget som man sveper kring objektivet var dyblött och jag fick bevaka så att bara motljusskyddet blev blött. (På morgonen upptäckte jag att vattendropparna genom hålet i taket åtminstone delvis runnit ner på det fastsatta toilettpapperet och som hade förvandlats till geggig pappersmassa. Annars var allt perfekt.) Den medskickade nattmackan kom väl till pass.
Så kom då den stunden då det inte längre gick att fota. Det var för mörkt och blött. Dags att gå och lägga sig. Lindade in mig i sovsäcken med fötterna några decimeter från golvhålet och huvudet under kamerorna och lyssnade koncentrerat på alla ljud. Regnet smattrade på taket. Urskiljde också ett ljud som lät som enstaka droppar som landade på golvet strax bredvid fötterna. Utifrån blev ljuden starkare och starkare och så småningom uppfattade jag tydligt skillnaden i dem när regndropparna träffade gräset, vattnet eller träet i spängerna… Fotograf Birgitta Holm
…plötsligt lät det plask – plask – snörvel – plask – plask – snörvel… bakom huvudet. Jag följde ljudet runt hörnet på gömslet och längs med sidan. Det lät starkare och starkare när det närmade sig hålet vid fötterna … nu snörvlade björnen bara… hade han fått in sin långa nos genom hålet? Jag såg ingenting, det var kolsvart.
Tack och lov återkom plask – plask – snörvel – plask – plask….och ljudet tonade sakta av. Vilken upplevelse!
Två gånger kom han tillbaka och tyckte tydligen inte att det var värt besväret att hälsa på hos mig igen.
Sedan somnade jag…
Birgitta Holm