Peter Bernerfalk 16-20 maj

Fotograf Peter Bernerfalk

Peter Bernerfalk deltog på resan 16-20 maj och berättar här i sitt resereportage om hur han upplevde mötet med de vilda djuren!

Ishockey VM är över. Tre kronor är besegrade. Den ryska björnen har sagt sitt och återigen visat världen sin storhet. Den insikten når mig via sms i gömslet i den nordöstra finländska vildmarken på gränsen till Ryssland.

Då!  Eller i varje fall ungefär då står den där, den ryska björnen. I mäktigt majestät står den i skogskanten spejande och vädrande ut över myren. Sen går den med bestämda och kraftfulla steg ut på myren mot tjärnen och den plats där jag befinner mig i tillsammans med en kamrat. Den rör sig snabbt och utstrålar kraft och beslutsamhet. Det är som det inte bekommer den att sjunka ner till låret i myren, och jag slås av hur väl valt epitetet, ”den ryska björnen” var på det ryska ishockey laget, när det var som störst.

Nu kan man naturligtvis inte vara säker på om björnen är rysk eller finsk. Björnar har ju varken pass eller visum utan rör sig fritt över gränser. Gränser är ett påhitt av människan för att stänga folk ute respektive inne, och för att någon eller några få ska kunna bestämma över och kontrollera de många. Ändå har människor genom historien offrat sina liv för att försvara ”friheten” och sina gränser. Men, är verkligen gränser en förutsättning för frihet? Är det inte snarare tvärt om?  Skulle man fråga björnen skulle den nog inte förstå frågan.

När björnen kommer fram till de tuvmarker som omger den lilla tjärnen sker plötsligt en samlad attack mot björnen. Alla som kan deltar. Måsar, trutar, kråkor och ett antal korpar. Andfåglar och vadare deltar inte, då deras flygförmåga är alldeles för dålig. Det är därför de valt att reda sina bon bland måsarna. Skälen till attacken varierar dock. Måsarna som dominerar i antal vill skydda sina tänkta barnkammare och kråkfåglar och trutar deltar för att björnen som är allätare konkurrerar om det matförråd barnkamrarna utgör. Men just nu strider de på samma sida. Björnen reser sig upp på bakbenen för att värja sig, men finner snart för gott att sätta sig i säkerhet i skogen och springer plaskande iväg över myren. Det hela är en tydlig demonstration av den överlägsna kraft som samverkan innebär och av den symbios som råder i naturen. Tänk om våra politiker kunde förstå och lära av det.

Vi är en grupp på 8 personer som tillsammans befinner oss i den nordfinska vildmarken på gränsen till Ryssland, sammanförda mer eller mindre av en slump, förenade av gemensamt natur och fotointresse. Två i gruppen (Jouko och Thomas) är natur-fotografer på heltid och fungerar som våra guider och mentorer. Två (Donald och Bosse) är fågelexperter. Donald som är äldst av oss har sett 5 000 fågelarter i 90 länder, vilket är hälften av jordens alla kända fågelarter. I Sverige har vi 240 häckande arter. Övriga deltagare är Ove, Rolf, Mikael och jag själv. Under fyra dygn ska vi försöka fotografera björn i sin rätta miljö. Vi förfogar över fyra gömslen med två personer i varje. Vi byter gömsle och kamrat varje dygn. Cirka 16 timmar av dygnets 24 tillbringas i gömslet. Övriga 8 timmar används till förflyttning till och från en vildmarks lodge, där vi är inackorderade, frukost, bastu, kameravård, inläggning i dator och ev. redigering, 1-2 timmars sömn, 2 timmars gemensam workshop samt middag.

Denna första kväll är på något sätt magisk. Aldrig tidigare har jag sett en björn i vilt tillstånd och i sin rätta miljö.   Kvällen är vacker och ljuset över myren varierar i styrka i takt ned att stackmolnen rör sig över den lågt stående solen, som bryter sina strålar genom den luftfuktighet som hänger över tjärnen. Fallvindarna som av och till faller ner över myren och tjärnen, rör upp tjärnens vattenyta och till intet gör reflektionerna i vattnet. Där i mellan är tjärnen spegelblank. Solljuset och den spegelblanka tjärnen gör landskapet bedövande vackert.  När solljus och vind samverkar, tilltar fågelljuden i styrka och parningsbenägenheten ökar märkbart. En del mås-och truthanar försöker lägra sina honor, men avvisas. Inget förspel, ingen parning. Budskapet är kristallklart. Andra har insett det meningslösa med sådana försök och har börjat med diverse frieriövningar. De bugar och niger, knixar med huvuden fram och tillbaka, reser sig på stjärten och flaxar med vingarna, samt vänder sin näbb lodrätt i skyn och utstöter sina parningsläten intensivare och intensivare.  Efter att ha hållit på så en stund, faller honan in i samma beteende, och så avslutas allt med parning. Detta pågår kvällen igenom. När ljus och vind samverkar tilltar aktiviteten för att där i mellan vara sporadisk.  Vi ser också och fotograferar björnar vid flera tillfällen.

Varje dygn i gömslet kom att vara speciell på något sätt. Andra kvällen satt jag tillsammans med Thomas, i andra änden av tjärnen. Plötsligt såg vi något komma över myren. Vi konstaterade snabbt att det inte var björn utan järv. Den rörde sig snabbt in mot skogen, men var inom fotoavstånd. Vi kunde följa den under några minuter och det blev en del användbara bilder. Det tog en stund att ta in och smälta händelsen. Inte heller järv hade jag sett i vilt tillstånd, så jag var helt överväldigad. Efter cirka 20 minuter kommer en björnhona ut ur skogen och strax efter en stor hane. Hon gråbrun och han kolsvart. De stannar sedan alldeles utanför vårt gömsle. Han nosar kelande på henne, reser sig på bakbenen och lägrar henne. Hjärtfrekvensen rusar i höjden och kameraslutarna smattrar.  Bingo!!! Orrarnas kuttrande som tydligt hörs från en annan myr förstärker upplevelsen, och gör den svår att toppa.

Nästkommande kväll delar jag gömsle med Bosse. Kvällen förflyter med björn och fågelfotografering, men inget spektakulärt inträffar. Man kommer varandra nära under sådana här omständigheter. Vi pratar eller rättare sagt viskar länge med varandra om det som ligger nära hjärtat, innan vi bestämmer oss bägge för att försöka få några timmars sömn. Jag ligger länge utan att somna, frusterad över Bosses egendomliga snarkningar. Efter ett tag blir jag osäker på om det verkligen är Bosse som snarkar, och reser mig för att undersöka saken. Bosse som är vaken säger:” Det är paddor.” Paddkonserten har nu också tilltagit och hörs nu över hela våtmarksområdet. När jag återigen lägger mig faller jag omedelbart i sömn. Det är egendomligt hur mycket mer angenämnt det var att somna till paddkonserten, än till Bosses snarkningar. Det var ju ändå samma ljud.

Sista dygnet blev dock det mest minnesvärda. Jag delade gömsle med Jouko. Vi hade en intressant, viskande diskussion om ledarskap, chefsutveckling och skillnaden mellan finskt och svenskt. Jag hade hittills inte kunnat sova på dagarna och kände att jag helt enkelt var tvungen att sova. Precis som jag somnat väcker mig Jouko: ”Nu händer det något, ska du vara med?” Mina kameror var inte skjutklara varför jag bestämmer mig för att bara titta. Jouko hade riggat om för filmning och fick nu det som hände på film.  Från var sitt håll kommer två ungbjörnar gående ut över myren mot varandra. När de möts mitt på myren, nosar de ett tag på varandra sedan reser sig bägge på bakbenen och kramar varandra och går sedan vidare tillsammans. ”De är säkert syskon”, säger Jouko. Det var så gripande och jag kommer att minnas det länge.

Att vistas i naturen på det här sättet triggar nya tankar om hur vi lever våra liv och hur vårt mänskliga livsmönster skiljer sig från övriga naturens. I naturen är livet inriktat på att hitta föda för dagen, samt sörja för artens fortbestånd. Resten sköter evolutionen om. Vi mäniskor sitter fast i uppfattningen, att vi måste skapa tillväxt för att trygga vår försörjning på kort och lång sikt. För det tar vi alla jordens resurser i anspråk, för att skapa produkter som vi sedan slänger på soptippen, som om jordens resurser tillkommer enbart oss. Hela vår trygghet är baserad på att allt fortgår i en allt snabbare takt. Men i ett evolutionärt perspektiv är det senaste århundrades tidsrymd närmast att betrakta som ett blixtnedslag. Varje tänkande människa inser säkert inom sig att detta inte är hållbart. Ändå förmår vi inte att göra något åt det.

Trots de här dygnens stora upplevelse och det ovan sagda längtar jag nu efter min hustru, min sköna säng och våra härliga frukostmorgnar i hammocken på Torsö.

Torsö maj 2012

Peter Bernerfalk

Fotograf Peter Bernerfalk

Fotograf Peter Bernerfalk

Fotograf Peter Bernerfalk

1 reaktion på ”Peter Bernerfalk 16-20 maj”

  1. Den ’plaskande’ björnen är ett fantatstiskt foto, vattnet rinner från magen i motljus, verkligen fint!!

Lämna ett svar till jouko Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.